• Arbetarbladet
• 06.05.2025
• 20:10

I Tyskland brukar en ny förbundskansler väljas i den första omröstningen i Tysklands förbundsdag. Den 6 maj 2025 blev en historisk dag i och med att det krävde två omröstningar innan saken var klar.

Kristdemokraten Friedrich Merz valdes till förbundskansler med siffrorna 325-289 i den andra omröstningen. Förbundsrepubliken grundades år 1949 och Merz är nu officiellt förbundskansler nummer tio. I den första omröstningen fick Merz 310 röster när 316 var vad som krävdes.

Hans föregångare heter Konrad Adenauer (1949-1963), Ludwig Erhard (1963-1966), Kurt Georg Kiesinger (1966-1969), Willy Brandt (1969-1974), Helmut Schmidt (1974-1982), Helmut Kohl (1982-1998), Gerhard Schröder (1998-2005), Angela Merkel (2005-2021) och Olaf Scholz (2021-2025).

Fyra kanslerer har kommit från SPD och Merz är nu den sjätte som kommer från CDU. Än så länge har ingen kommit från CDU:s bayerska systerparti CSU, även om CSU:s nuvarande ledare Markus Söder, 58, uppfattas alltmer som en kronprins inom CDU/CSU. Ingen förväntar sig att 69-åringen Merz skulle kunna regera lika länge som Kohl och Merkel, vilka båda regerade i hela sexton års tid. Än så länge fortsätter Söder att regera i Bayern, medan Merz får balansera ordentligt för att hålla den skakiga koalitionen mellan unionspartierna och SPD ihop. Om ingen trodde på förhand att koalitionen skulle vara skakig, åtminstone i jämförelse med trafikljuskoalitionen som styrde Tyskland de föregående åren, var den första omröstningen i förbundsdagen ett bevis på att inte heller den här konstellationen är helt stabil nu när Europa väntar sig stabilt ledarskap av Merz.

Merz är något äldre än socialdemokraten Scholz. Han föddes den 11 november 1955 i Brilon, medan Scholz föddes den 14 juni 1958 i Osnabrück. Scholz blev den tredje kortvarigaste förbundskanslern. Även kortvarigare var CDU:s Erhard och Kiesinger på 1960-talet. Kiesingers knappa tre år är den kortaste perioden som förbundskansler än så länge, ifall man inte räknar den tillförordnade förbundskanslern Walter Scheel från FDP som var vice förbundskansler när Willy Brandt avgick i maj 1974. Vice förbundskanslern regerade i nio dagar innan Schmidt utsågs till Brandts efterträdare. Scheel valdes sedan själv till förbundspresident, vilket ämbete han innehade i en mandatperiod fram till år 1979.

Den föregående perioden var det alltså SPD som var det ledande regeringspartiet och CDU var för omväxlingens skull i opposition. Nu är det ledande oppositionspartiet i stället AfD som nyligen har klassificerats som ett extremhögerparti av underrättelsetjänsten Bundesamt für Verfassungsschutz (BfV).

Scholz var aldrig partiledare för SPD vars viktigaste ledargestalt heter Lars Klingbeil efter att han blev finansminister i regeringen Merz. 47-åringen Klingbeil, en av SPD:s två ordföranden, har i princip en motsvarande position om man jämför med Willy Brandt på 1960-talet när han från att ha varit vicekansler i en stor koalition med CDU/CSU ledde SPD för första gången till förbundskanslersämbetet år 1969. En stor skillnad är förstås att Brandt var utrikesminister. Han var en av sin tids stora diplomater och till sist fick Nobels fredspris år 1971. Klingbeil är finansminister, vilket kan anses vara en viktigare portfölj i dagens värld, fast i Förbundsrepubliken Tyskland har den portföljen alltid vägt tungt. Oavsett hur tung portföljen är, handlar det också om en mycket svår portfölj i det skakiga världsläget av i dag.

SPD har ändå lidit en tung valförlust och Klingbeil har förhandlat fram sådana ställningar där partiet kan påverka. Tyskland är Europeiska unionens största ekonomi och som finansminister har Klingbeil en hel del att säga till hur man får landets, och EU:s, ekonomi på fötterna. SPD och CDU/CSU är vana vid att samarbeta med varandra och därmed kunde den nya regeringen få det lättare än vad fallet var med Scholz trafikljuskoalition där FDP:s ledare, finansminister Christian Lindner, agerade närmast som oppositionsledare inom regeringen. Det var tydligen något som tyskarna inte uppskattade i och med att FDP hamnade under femprocentsspärren och fick åka ur förbundsdagen.