• Arbetarbladet
• 15.06.2025
• 17:50

Jag har en förkärlek till självutgivna diktsamlingar i och med deras tendens att vara skrivna på ett fullständigt eget poetiskt språk.

Valet att inte skicka ett manuskript till förlagen kan ha många orsaker, exempelvis politiska eller pragmatiska, och utan att göra anspråk på Nicko Smiths vill jag likväl införa följande reflektion: den självutgivna diktsamlingens främsta styrka ligger i dess oförtäckta vilja att vara någonting obundet, att agera per sin inre och, i den övriga bokmarknadens ögon, kryptiska logik.

Dikter från graven, Smiths senaste diktsamling, kan dessvärre inte tillskrivas denna styrka. Den insisterar på att vara finurlig och på att hålla tungan rätt i mun, men bidrar därpå endast med klyschor. Eftersom den så pass ytligt åtar sig det mycket omskrivna huvudmotivet ’graven’, är det föga överraskande att den inte lyckas säga någonting nytt. Frasen ”Graven är en gnista / från oändlighetens eld / Den som brinner / bakom dina ögon” är ett av många exempel på denna ytlighet: i samlingen finns det trivialiteter och ett självbelåtet försök till djupsynthet som får mig att ifrågasätta poetens intresse för samtida poesi.

Utöver att söka definiera graven – de flesta dikter börjar nämligen med frasen ”Graven är” – får läsaren även stöta på reflektioner kring döden som Poetens inspirationskälla. Det ter sig som skulle diktjaget vara en anhängare av romantikens tanke om det Stora Geniet. I en dikt ser Poeten graven som en röd drake; i mörkret skymtas dikten. I en annan befruktar den orden, ”sår dikter / i poetens inre jord”. Ja, kanske, men med dessa stora anspråk i åtanke, var är egentligen det poetiska, då? Det förefaller mig snarare så, att detta huvudmotiv mot sin vilja trugats in i självbelåtna slutklämmar, som till exempel i den dikt som i sin helhet lyder: ”Graven / är oftast gravallvarlig”.

Med allt det sagt vill jag hylla det som grep mig. Hit räknar jag lugnet som uppstår då Smith skriver: ”Grotesk och glittrande / som självaste graven / Den jag grävde / på livets bakgård / för varje andetag / som blev givet”. I Dikter från graven stöter man stundom på intressanta ordval och symboler som begär en omläsning. Således känner jag att denna diktsamling skulle ha behövt en förkortning. Det slagkraftiga och mänskligt skälvande mår inte så bra intill det pretentiösa.

Till den självutgivna poetens åtaganden hör förstås redaktörens ansvar. Alla nedtecknade aforismer, dikter eller reflektioner vill inte publiceras – om man låter trycka en samling gör man sig en tjänst i att ruva på stoffet tillräckligt länge för att veta vad boken egentligen vill. Dikter från graven känns som en bok som skulle ha velat vila en stund till.

Recension: Nicko Smith; Dikter från graven (Eget förlag, 2025)