- Arbetarbladet
- 04.06.2025
- 17:01
Aftonbladets publicistiskt kanske tyngsta reporter och kommentator Lena Mellin har haft många roller. Nu har hon 70 år fyllda samlat ihop sig till en bok efter sin pensionering från tidningen. Ja, skriver där gör hon fortfarande, en kolumn då och då.
I sammanfattningen av hennes yrkesgärning i bokform får vi inte bara återblickar från möten med många politiska toppfigurer utan också en hyllning till samtiden. Jodå, visst var det på en del sätt bättre förr, men på många sätt samtidigt inte alls.
Digitaliseringen och den omedelbara läsarkontakten har gjort journalistiken noggrannare med fakta och oerhört mycket bättre. Den som hävdar motsatsen vet inte vad den talar om, anser Mellin tvärsäkert. Lena Mellin är ingen ”det var bättre förr”-person.
På tidningen Aftonbladet hade Lena Mellin en stor arbetskapacitet, och hade en unikt upphöjd ställning – som reporter, kommentator, orakel. Alltid också med en rubrikvänlig uppfattning och hon kom att dominera tämligen ohotat svenskarnas nyhetsflöde på ett sätt som ingen annan journalist varit i närheten av under 2000-talet i svenska medier.
Den som läst Lena Mellin i Aftonbladet genom åren känner nog sig igen i hennes bok Det nya landet. Inte minst vad gäller stilen, språket, men så även vad gäller mycket av innehållet och händelser som hon återberättar.
Huvuddelen av boken är ett knappt, lite rapsodiskt återberättande av den svenska politiska historien från Olof Palme och framåt. Och just där finns en inte så lite av en folkbildande ambition. Men med just Mellins så typiskt rappa, pedagogiska och då och då med rent underhållande inslag i framställningen. Exempelvis när hon under Palmes tid skulle övernatta på statsministerns Harpsund och hennes dörr gick i baklås. Då fick Sveriges Televisions KG Bergström hjälpa henne att klättra ut på en rosenspalje. Eller när hon hade sina off the record-middagar med Göran Persson i hans statsministerbostad Sagerska.
Några andra exempel är när Aftonbladets utsända ramlar in i en packad finländsk president under en EU-ceremoni på Korfu, eller när hon blir insläpad som ofrivillig kriskonsult hos Sydafrikas Thabo Mbeki. Han är skakad över det då pågående svenska PR-fiaskot i Sydafrika år 2000.
Och givetvis är Mellins självförtroende starkt också i Det nya landet, precis som fallet brukar vara i hennes då och då fortfarande publicerade kolumner i Aftonbladet. De är ännu lästa av många för att det är just Lena Mellin. Det samma gäller den andra
kolumniststjärnan Jan Guillou.
Lena Mellin har också svar på nära nog allt. Och har hon inte det så gör hon sannolika antaganden . I ”Det nya landet” från sitt överblickande perspektiv över olika sidor och hörn av det svenska folkhem. Som till exempel när hon om sjukvården säger så här:
”Min misstanke är att den är felorganiserad. Men jag är så klart ingen medicinsk expert, däremot är jag ganska bra på att organisera.”
Om politiker konstaterar Mellin lite luttrat, kanske cyniskt: ”Politikerna är för övrigt ett släkte som inte gör många rätt, men de flesta samhällsproblem skulle ändå kunna lösas om de bara satte sig ner tillsammans och fattade drastiska beslut.” Några av
hennes lite barska råd till politikerna lyder: lev som du lär, skippa ordbajsandet och säg att du inte vet när du faktiskt inte vet.
Men den som t.ex. är nyfiken på och vill förstå utvecklingen som skapade högerpopulistiska Sverigedemokraterna och en del annat finns mindre att hämta i Mellins kolumner och i historieskrivningen i Det nya landet. Men man kan inte få med allt när fyrtio år och åtta statsministrar ska behandlas på 268 sidor på ett långt och framgångsriks reporterliv.
Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare
Recension: Lena Mellin; Det nya landet (2025); Mondial; 268 s.
