• Arbetarbladet
• 06.02.2025
• 15:15
• (Päivitetty: 06.02. 15:16)

Åren går, och trots att jag närmar mig 40-årsstrecket, känner jag mig ännu på många sätt som jag gjorde för 15 år sedan – med ett stort undantag. Med åren har jag insett att allt jag en gång trodde var viktigt, visat sig vara rätt oviktigt då det kommer till kritan.

Jag växte upp i en familj där det nu och då var knapert med pengar – i alla fall var det vad som berättades för mig. Vi var inte fattiga utan hade turen att alltid ha tak över huvudet och mätta magar. Men det var sällan som jag fick någon dyrare present, eller som vi åkte utomlands på familjeresor eller liknande. Ibland skämdes jag lite för detta eftersom det verkade som om alla klasskompisar i hade möjligheten att få den senaste Disneyfilmen eller åka på resa och dessutom komma hem med små souvenirer till sina klasskompisar. Redan i lågstadiet började mina tankar kring pengar och jobb att snurra. Jag fick ofta höra hur viktigt det var att ha ett jobb och ha pengar. Utan det skulle man inte klara sig. Därför spenderade jag mina sommarlov i högstadiet med att arbeta. För pengar, det var viktigt.

Från skolans håll talades det ofta om vikten av att studera vidare och hitta en karriär. Jag hade dock ingen aning om vad jag skulle göra och hamnade i gymnasiet i lite av en kris då det kom till min framtida utbildning. Denna kris tror jag följde med mig hela mitt vuxna liv och därför har jag samlat på mig den ena utbildningen efter den andra – samtidigt som jag jobbat heltid och haft jobb vid sidan om. Tanken på att jag måste lyckas – vad nu det sen betyder – har hållit ett järngrepp om mig. Jag har levt i tron att om man har pengar och ett jobb där man tjänar bra, ja då är man en lyckad person. Men på senare tid har jag insett att det är så långt ifrån sanningen man kan komma.

Då jag nu är vuxen inser jag hur bra vi egentligen hade det ekonomiskt då jag växte upp. Vi hade mat, ett hus, bil, kunde äta ute och så vidare. I många år trodde jag att vi hade det sämre ställt än vi faktiskt hade det. För många i min ålder och äldre kretsar livet kring arbete och pengar, mycket för att samhället är byggt på att personer arbetar och betalar för sig. Dessutom: Ju mer pengar man har, desto större makt har man. Sedan tonåren har jag varit av den åsikten att pengar är roten till allt ont – och jag har insett att jag har rätt.

Jag har svårt att greppa att vår värld kan se ut som den gör, där vissa lever i fattigdom medan andra lever i överflöd. Det är ett pussel som i mitt huvud känns så enkelt att lösa, samtidigt som det verkar vara en omöjlighet. För min egen del har detta dock fått mig att inse att pengar verkligen inte är allt. Jag behöver inte ha 3 olika jobb och utbildningar för att vara värd något. För trots att jag älskar mitt jobb som journalist och känner ett visst lugn över att ha pengar på kontot, så finns det inget som är viktigare än min hälsa och att spendera tid med min familj.

I dag finns det tyvärr många som inte har råd att arbeta mindre, och med tanke på världsläget är det osäkert hur framtiden kommer att se ut. Jag hoppas dock på att det ska vända. Nu då jag äntligen insett vad som verkligen är viktigt i livet, så vägrar jag att ge upp det i första taget.